Alla som spelat Rumble håller väl med om att det är fantastiskt kul (alternativt förnedrande…) och beroendeframkallande. I korthet går det ut på att av ett givet antal bokstäver bilda så många ord som möjligt på tid. Alla avledningsformer är tillåtna, plural, genitiv och så vidare, så länge SAOL godkänner dem.
Jag totade häromveckan ihop en liten Rumble-inspirerad hemläxa till eleverna, som visade sig bli min mest populära läxa (låt vara i en kanske inte mördande konkurrens…).
Spelplanen är här förenklad till fyra bokstäver, i mitt fall L, S, T och Å. Den som vill ändra bokstäver, kan ladda ned filen i Word-format.
När jag rättat läxan kan jag konstatera ett lite överraskande faktum. Det var inte de elever som är modersmålstalande svenskar (vilket i min klass är en klar minoritet), som lyckades krama ut flest ord, utan tvärtom tämligen lässvaga elever (låg LUS), vars ordförråd jag bedömer som mer begränsat.
Hur hade de då lyckats med detta? Ja helt enkelt genom att sätta sig med en ordbok och metodiskt gå igenom de olika bokstavskombinationerna. Till skillnad från det varumärkesregistrerade Rumble, så var ju inte min läxa tidsbegränsad (eller åtminstone hade man en vecka på sig).
Naturligtvis märks skillnader i de andraspråksvensktalande eleverna gentemot de modersmålstalande: i min läxa ska man göra meningar av de utvunna orden, vilket för andraspråkseleverna ofta blir rena avskrifter av ordboksdefinitioner eller är konstruerade med felaktig artikel.
Men det känns positivt överraskande att eleverna kunnat använda sig av ordbok som en språkutvecklande strategi, en strategi som, vad det verkar, hade gynnat samtliga elever.
Och den som vill möta mig i Rumble kan göra det under aliaset “flannadarin” (vilket jag lite opraktiskt delar med min sambo).
I det sällsynt oinitierade P1-inslaget Svenskfödda barn läser svenska som andraspråk beskriver en (utlandsfödd) mamma hur hennes (svenskfödde) son “tvingas” läsa SVA. Redaktionen följer upp med att konstatera att “42,9% av alla elever som läser svenska som andraspråk är födda i Sverige”, som om detta skulle vara något särskilt sensationellt faktum. Det pratas också okunnigt om att elever i svenska skolor regelmässigt testas “av specialpedagoger” inför läsårets start för att avgöra om de ska ha svenska som andraspråk eller ej. Ett påstående som den som vet hur usel svensk skola är på just kartläggning av språkutveckling bara kan fnysa åt.
Bloggen Ny i svenska skolan har tidigare tagit upp frågan om SVA-ämnets legitimitet, en fråga som jag i min klass dagligen konfronteras med och som egentligen är frågan “vad är svenska som andraspråk?”.
Andraspråk är det språk man lär sig efter att man helt eller delvis tillägnat sig sitt förstaspråk (modersmål), enligt NE:s definition. Förstaspråk är det språk man börjar lära sig i tidig ålder, det vill säga vanligen som spädbarn genom sina föräldrar. Det har alltså inte att göra med om man är född i ett visst land eller inte. Tillbringar man spädbarnsåren i en enspråkig miljö (som inte är svenskspråkig) så kommer man helt enkelt inte ha svenska som modersmål.
När jag såg att kvällens #skolchatt på Twitter skulle handla om hur man kan arbeta språkutvecklande i alla ämnen, så tänkte jag direkt på ett tips jag fick strax innan jul på ett kollegialt erfarenhetsutbyte under ämneskonferens, nämligen “talkör”.
Det är en barnsligt enkel grej, har man inte testat den kan man nog tycka att den är mer barnslig än enkel, men inte desto mindre mycket effektiv. I all enkelhet går det ut på att eleverna i kör får upprepa ämnesanknutna ord och begrepp, tills du som lärare är nöjd med hur det låter.
I matematiken har jag således börjat med talkör för ord som “längd”, “bredd” och “area” och upptäckt att dessa ord lätt kan bli “lång”, “bred” och “aréa”.
En busenkel aktivitet, lite lagom omväxlande, men också ganska viktig när man börjar tänka på den. De elever som har svårigheter att nominalisera lång till längd, kan kanske också antas ha lite svårt att se abstraktioner av former i geometri?
Och kanske har den elev som lägger betoningen i area på vokalen e svårare att associera ordbilden (och ljudet av ordet) till engelskans “area”?
Kanske, kanske inte?
Har du läst ända hit har du nog ändå funderat över om k:et i rubriken är hårt eller mjukt..?
Jag kollade runt lite på Unga Faktas uppslagsrika julkalender och kom då till “Kompisstyrd teckning”, en övning där eleverna ska hjälpas åt att skapa ett mönster på ett rutpapper med “sänka-skepp-principen”. Den ene eleven har ett rutat papper med ett koordinatsystem (t. ex. A-J och 1-10), där vissa av rutorna fyllts i så att de bildar ett mönster. Eleven läser sedan upp koordinaterna och kamraten fyller i motsvarande ruta på sitt tomma rutade papper, tills mönstret är återskapat.
En kul idé som jag tycker har många användningsområden, förutom att det i sig kan vara en bra samarbetsövning. Jag prövade att göra några rutpapper med vokalljuden, det kan vara en mycket bra övning att höra skillnad på koordinaten U3 och O3…
Du kan ladda ned mitt förslag till olika övningar i den här excelfilen. Det finns olika övningar på olika flikar, t.ex. att lyssna efter skillnaden mellan “tog”, “tåg” och “tag”, men hitta gärna på egna och tipsa mig om du kommer på några som fungerar bra!
Efter att inledningsvis ha hållit mig ganska hårt i Britt Johanssons bok Låt språket bära, konstruerade jag, mig själv ovetandes, en variant av den strukturen för den narrativa genren, som den beskrivs i boken. Det bekräftar förstås bara en truism, att ens undervisning är bra om den är läroboksstödd och dålig om den är läroboksstyrd (och att “lärobok” egentligen kan bytas ut mot vilken annan lärresurs som helst).
Den narrativa genren i Låt språket bära följer mallen Rubrik, Orientering, Komplikation, Lösning, Evalueringssteg och Coda. Komplikation och Lösning kanske talar väl för sig själva, även Rubrik (vilket är nog så viktigt, det får eleven att lyckas på en gång när han eller hon ska följa mallen för att konstruera en berättelse).
Jag ska försöka förklara hur jag jobbat med min variant av den narrativa strukturen, men först en brasklapp: Den som tycker det är olustigt med mallar, för att de på något sätt skulle hämma elevernas kreativitet bör sluta läsa här. Eller egentligen gärna fortsätta, eftersom strukturerade mallar i själva verket är ett förträffligt sätt att frigöra just kreativitet.
Min klass deltar i tävlingen En bok i världsklass. Tävlingsformen är enkel, vi läser en valfri bok, vi har en valt en bok med titeln En nästan bakvänd historia, och tävlingsbidraget är en illustration av bokens tema, i relation till tävlingens tema “stad och land”. Eftersom vi uppmanats blogga om vårt deltagande i tävlingen och eftersom blogga är något jag gör mer än både ofta och gärna, så kommer här en reflektion kring projektet och hur vi valt att gå in i det.
Att vara lärare i en fjärdeklass med elever för vilka svenska är andraspråk, är för mig att varje dag upptäcka att något jag tagit för självklart inte är det. Idag gjorde jag något jag borde gjort för länge sedan: började kontrollera om de automatiserat alfabetet och upptäckte förstås att så inte var fallet med alla. Återigen upplever jag den där hisnande bergochdalbanekänslan av att gå från tillförsikt om att jag har bitarna på plats, till att känna mig som en total nybörjare…
I P.C. Jersilds roman Babels hus skildras språkförbistringen i det svenska sjukhussystmet, förbistringen mellan patienter, sjukhuspersonal och beslutsfattare på olika nivåer. Skolinspektionens rapport Språk- och kunskapsutveckling för elever med annat modersmål än svenska (2010:16) och dess skildring av det svenska skolsystemet för också tankarna till Babels torn, om än i mindre metaforisk form, eftersom det här verkligen handlar om olika talade språk inom skolans system.
Rapporten är kritisk mot många delar av undervisningen i den svenska skolan, främst i den bristande insikten hos lärare och skolledning om att svenska som andraspråk är väsensskilt från undervisning i svenska för infödda. Som den som jobbat en längre tid med undervisning av nyanlända elever kan intyga, så är oförståelsen inför andraspråksinlärning stor.
De allvarligaste bristerna i “hanteringen” (jag använder det ordet i brist på “undervisning”, eftersom detta för mig är en mer planerad form av aktivitet), är att man i skolan inte tar reda på elevernas bakgrund, deras upplevelser eller deras språkutveckling på sitt förstaspråk. Även om det finns ett “generellt intresse” (som Skolinspektionen kallar det, jag skulle hellre säga “allmänt välvilligt intresse”) för flerspråkighet och kulturell bakgrund, så är det sällan något som får genomslag i skolans undervisning, som mer är styrd av lärar- och lärobokstradition.