Posts tagged sva

Andraspråksförbistring

I det sällsynt oinitierade P1-inslaget Svenskfödda barn läser svenska som andraspråk beskriver en (utlandsfödd) mamma hur hennes (svenskfödde) son “tvingas” läsa SVA. Redaktionen följer upp med att konstatera att “42,9% av alla elever som läser svenska som andraspråk är födda i Sverige”, som om detta skulle vara något särskilt sensationellt faktum. Det pratas också okunnigt om att elever i svenska skolor regelmässigt testas “av specialpedagoger” inför läsårets start för att avgöra om de ska ha svenska som andraspråk eller ej. Ett påstående som den som vet hur usel svensk skola är på just kartläggning av språkutveckling bara kan fnysa åt.

Bloggen Ny i svenska skolan har tidigare tagit upp frågan om SVA-ämnets legitimitet, en fråga som jag i min klass dagligen konfronteras med och som egentligen är frågan “vad är svenska som andraspråk?”.

Andraspråk är det språk man lär sig efter att man helt eller delvis tillägnat sig sitt förstaspråk (modersmål), enligt NE:s definition. Förstaspråk är det språk man börjar lära sig i tidig ålder, det vill säga vanligen som spädbarn genom sina föräldrar. Det har alltså inte att göra med om man är född i ett visst land eller inte. Tillbringar man spädbarnsåren i en enspråkig miljö (som inte är svenskspråkig) så kommer man helt enkelt inte ha svenska som modersmål. 

Read more »

Det är bara att talköra

När jag såg att kvällens #skolchatt på Twitter skulle handla om hur man kan arbeta språkutvecklande i alla ämnen, så tänkte jag direkt på ett tips jag fick strax innan jul på ett kollegialt erfarenhetsutbyte under ämneskonferens, nämligen “talkör”. 

Det är en barnsligt enkel grej, har man inte testat den kan man nog tycka att den är mer barnslig än enkel, men inte desto mindre mycket effektiv. I all enkelhet går det ut på att eleverna i kör får upprepa ämnesanknutna ord och begrepp, tills du som lärare är nöjd med hur det låter. 

I matematiken har jag således börjat med talkör för ord som “längd”, “bredd” och “area” och upptäckt att dessa ord lätt kan bli “lång”, “bred” och “aréa”. 

En busenkel aktivitet, lite lagom omväxlande, men också ganska viktig när man börjar tänka på den. De elever som har svårigheter att nominalisera lång till längd, kan kanske också antas ha lite svårt att se abstraktioner av former i geometri? 

Och kanske har den elev som lägger betoningen i area på vokalen e svårare att associera ordbilden (och ljudet av ordet) till engelskans “area”? 

Kanske, kanske inte?

Har du läst ända hit har du nog ändå funderat över om k:et i rubriken är hårt eller mjukt..?

Det är O:et i bommet som gör det…

Vokalljud View more presentations from Björn Kindenberg

Read more »

Vad har man för nytta av grammatik?

Efter att ha läst Britt Johanssons och Anniqa Sandell Rings fullmatade metodikhandbok i genrepedagogik Låt språket bära, så känner jag mig både upprymd och nedstämd. Nedstämd eftersom jag önskar att insikterna jag fått av boken hade kommit till mig tidigare och upprymd av den motsatta anledningen: att jag nu kan börja utveckla min undervisning konkret och konstruktivt för elever med svenska som andra språk. Samtidigt är jag också nedstämd över det döda tragglandet av grammatik som verkar försiggå på många skolor. Mer om detta senare, men först en lååång utläggning…

Ett försök till kort förklaring av vad genrepedagogik är: modellen bygger till viss del på Vygotskijs lärandeperspektiv, med mycket stöttning för att lyfta eleverna till den nivå de kan utföra med lärarens handledning. Men framförallt utgår modellen rent praktiskt från så kallad funktionell grammatik, en grammatik som syftar till att dekonstruera olika typer av “skoltexter” för att hjälpa eleverna att på egen hand konstruera dessa texter (ber om ursäkt till er som ramlat in på min tumblr via facebook och kanske inte förväntade er en föreläsning i lingvistik, sluta läsa, det blir inte mindre teoretiskt nu…).

I praktiken innebär det att man t.ex. tittar på de i skolan vanligt förekommande typerna av textproduktion i stil med “Brevet om mig”, “Mitt sommarlov”, “Personligt brev till en anställningsintervju” etc och ser på dess beståndsdelar. En sådan typ av text kallas i litteraturen för en personligt återgivande genre och bör börja med en inledning som sätter in läsaren i brevets syfte, vilket (i genrepedagogiska termer) kallas för en “orientering”. Genren utmärks av att dess deltagare (jag kursiverar alla fackuttryck) är jag, vi eller möjligen “klassen” (om man t.ex. skriver veckobrev), att texten är väl försedd med aktionsprocesser och mentala processer, som talar om vad någon gör och tycker (om det han/hon gör), samt att den innehåller många evaluerande ord (t.ex. “fantastiskt roligt”, “tråkig”). Textens struktur är att orienteringen följs av en serie beskrivna och evaluerade händelser och avslutas med en sammanfattning, helst också evaluerande. 

Man lyfter alltså fram grammatiska särdrag i texter av typen “Mitt sommarlov” och andra typer av särdrag för andra typer av texter, t.ex. när eleverna skriver sagor. Den genre jag närmast står i begrepp att ge mig i kast med är den så kallade sekventiella förklaringen, när eleverna ska skriva en text om människokroppen. Sådana texter innehåller som grammatiska särdrag bland annat många nominalgrupper och inbäddade satser. 

Jag har länge dröjt med att introducera de här begreppen för eleverna, eftersom de känts för teoretiska. Nu, efter att ha läst boken, förstår jag äntligen att de inte är teoretiska, utan högst funktionella och konkreta verktyg för att bygga en text. Jag önskar jag nått insikt tidigare, men jag får väl vara glad att jag kommit till insikt nu…

Något som däremot är abstrakt är att lära in verb, substantiv och adjektiv, på det sätt det vanligen görs i skolsammanhang. Vi kan alla förstå allmänbildningsmotivet för att lära eleverna dessa begrepp, gå in på lektion.se och sök på grammatik, så hittar du en uppsjö genomgångar och färdiga prov på området. Men vilken praktisk nytta har elever av dessa kunskaper?

Det vanligaste svaret är att eleverna har nytta av denna begreppsapparat när de ska läsa främmande språk. Men grammatiken är väldigt olika i olika språk, de minsta gemensamma nämnarna (ur elevsynpunkt) inskränker sig i stort sett till ordklasser som verb, adjektiv och substantiv. 

Visserligen kan vi med grammatiken hjälpa elever att utveckla språket i en uppsats, genom att säga att de bör tänka på att använda fler adjektiv. Men det är ett trubbigt sätt att utveckla en uppsats, det är inte alla sorters adjektiv som passar i sammanhanget och det kan lätt bli patetiskt om adjektiven staplas på varandra. Den funktionella grammatiken däremot syftar till att lyfta fram olika typer av grammatik för olika genrer (genrespecifik pedagogik). Den stora fördelen är att det ger eleverna en konkret utgångspunkt för att förbättra den typ av text de vill producera (t.ex. genom att sätta som mål att lära sig göra en orientering i sina personliga brev). 

Jag säger inte att man inte ska introducera “traditionella” grammatikbegrepp i svenskundervisningen, men jag tror faktiskt att det är bättre om de presenteras efter de genrepedagogiska grammatikorden. Den genrepedagogiska begreppsapparaten för grammatik ger eleverna praktiskt användbara verktyg. Traditionell grammatik blir för det mesta utantilläxor, eftersom de saknar praktisk nytta. Med genrepedagogikens grammatik kan eleverna se en nytta med grammatik, som gör att de också kan se nyttan på lång sikt av traditionell grammatik.

Min genrepedagogiska gärning är ännu i sin linda och den kräver mycket tålamod och kreativitet (varav jag bara tilldelats det ena…). Men en upplyftande sak i arbetet: att plugga (traditionell) grammatik utvecklar inte språket, det inbjuder till missriktad memorering av innehållslösa regler och dessutom (rys…) finns det inget annat sätt att “mäta” den grammatiska kunskapen än substantiv-läxor och prov i ordklasser…   

SD:s världsfrånvända kultursyn i klassrummet

I veckan kom Lärarnas Tidning i brevlådan, med en intervju med sverigedemokraten Richard Jomshof om hans syn på skolan. Jag blev nedstämd och känner mig fortfarande modfälld efter läsningen av intervjun. Delvis naturligtvis eftersom Jomshof inte är en tyckare vem som helst, utan en folkvald makthavare. Delvis för att jag arbetar i en skola med elever som Jomshof ser som ett hinder för att förmedla “det svenska kulturarvet”. Och till stor del blir jag nedstämd över Jomshofs antiintellektuella inställning till forskning om lärande och språkinlärning.

En kultursyn som den Sverigedemokraterna företräder ger naturligtvis inte utrymme för särskilt hög grad av intellektuell debatt och vetenskaplig akribi. Har man kultursynen att en “främmande” kultur ska “anpassa” sig till den som “redan finns”, så har man kanske en enkel tankemodell, men knappast en trovärdig verklighetsuppfattning. Newsflash för sverigedemokrater: vid kulturmöten sker en blandning, ungefär som när varmt och kallt vatten blandas. Det är inte fråga om att “varmvattnet” ska “anpassa sig” till “kallvatten” eller vice versa. Naturligtvis är detta en metafor, processen och resultatet vid kulturmöten i stort och smått är oändligt mycket mer komplicerad än temperaturutjämning, men jag använder den för att komma bort från den “anpassningsmetafor” som ofta annars används (och inte bara av sverigedemokrater). 

Synen att “den andre” ska “anpassas” sitter djupt i folkmedvetandet. På många skolor får barn som talar sitt modersmål med varandra tillsägelsen att de ska “prata svenska”. Jag gör inte så, jag tror inte på det. Om vi sitter i matsalen tillsammans och svenska är det enda språk alla förstår, så är det förstås artigt, trevligt och omtänksamt att vi alla använder det språket. Men om vi är i klassrummet och pratar om människokroppen och en elev kan få de arabiska orden för olika kroppsdelar, så kommer det att öka förståelsen av arbetsområdet. Det kommer alltså bli lättare att lära sig de orden på svenska, till skillnad från att bara plugga in dem som meningslösa glosor. I den här synen på språk utgår jag från forskning på området, inte från vardagsföreställningar om språkinlärning. 

Men vägrar man utgå från vad forskningen säger är det också lätt att hamna i inhumana ställningstaganden, maskerade till välmenad “assimilation”, som Jomshof:

De borde kunna tvingas att gå i andra skolor än med sina landsmän, så att man bryter den här frivilliga segregationen och tvingas få svenska skolkompisar. Det handlar om att dra in dem i samhället.

Sedan jag började på skolan (för ett par månader sedan) har jag lärt mig räkna till tio på arabiska, ätit algeriska bakverk, fått ta del av hur eleverna firar Eid, skrivit matematiska uttryck med ord på somaliska och turkiska med mera. Detta har jag inte gjort för att framstå som “härlig” eller för att jag skulle ha någon särskilt exotisk-romantisk kultursyn. Det har jag gjort för att det är ett sätt att umgås, ett sätt att lära känna eleverna och det enda sättet att skapa en öppen, lärande miljö. Richard Jomshof har en annan, mer världsfrånvänd, syn på hur lärande gynnas. Tyvärr har han fått förtroende att omsätta sina tankar i politisk handling. Och vad som gör mig kanske mest deprimerad: Jomshof är själv lärare…