Planering, städning och läxor från London

Om knappt ett par veckor börjar terminen på Hässelbygårdsskolan och jag ska åter ta emot min klass, som nu blir Björns 5B. Min klass, liksom skolan, består till största delen av elever som har svenska som andraspråk. 

Under sommarlovet har det inträffat flera tragiska händelser, både i Hässelby och i världen utanför. En ung kille knivskars till döds i ett vansinnesdåd i början av sommaren, följt av en attack i samma stil mot två kvinnor ett par veckor senare och även ett dåd helt nyligen. 

I början av veckan gick ett tjugotal ungdomar till attack mot en spärrvaktskur, förstörde och rånade den. I den följande konfrontationen med polisen skadades ytterligare delar av området kring Hässelby Torg. 

För mig är det svårt att inte sätta det som hände i samband med upploppen som utspelat sig i Loondon under veckan (även om polisen tycker det är “långsökt” att göra den kopplingen. 

Upploppen i London har väl för många blivit en tankeställare. Utan att ge mig in i den infekterade, tröstlösa och fruktlösa debatten som kretsar kring exakt hur stort ungdomarnas personliga ansvar är i förhållande till statens bristande sociala ansvar, så vill jag komma till den självklarhet som alla verkar kunna enas om: upploppsmakarnas plundringsaktioner bottnar i att de inte känner samhörighet med det samhälle de vuxit upp i. 

Man kan kräva ut personligt ansvar i hur hårda ordalag man vill. Att vara utestängd från det andra har tillträde till kommer att leda till en känsla av utanförskap, som till slut rättfärdigar vilka extrema handlingar som helst (inte minst om de ger direkt materiell utdelning). 

Och den alienationen är både en orsak till och en följd av den sociala utsattheten i området. En tidigare elev (på en annan skola), numera politiskt aktiv, skrev häromdagen på facebook: 

I min stadsdel går ensamstående mammor till kyrkan och ber om mat. I min stadsdel vandaliserar ungdomarna polishuset och centrum för att få sommarjobb. I min stadsdel mördades nyligen en 18 åring. I min stadsdel har två kvinnor och en man knivskurits den senaste veckan. I min stadsdel sker de flesta utförsäkringarna. Min stadsdel har Stockholms näst högsta ekonomiska underskott. Välkommen till Hässelby-Vällingby, stadsdelen där man inte ens lyssnar på unga invalda politiker.

En ond spiral av hopplöshet, utsatthet och våldsamhet. Kan den brytas?

I Spike Lees film Do the Right Thing, hejdas plundrare av en affärsinnehavare som värjer sig med en sopkvast. Att göra det rätta är att städa, liksom i London där de som städat upp förödelsen är de som visat prov på störst moralisk resning. 

På samma sätt tror jag att vi alla behöver inse att samhället vi lever i är sargat, skadat och i behov av städning. Som lärare kan man, kanske mer än många andra, göra en positiv skillnad i det långa loppet. Jag hoppas, vill hoppas det. 

Så när min terminsplanering så sakta börjar forma sig i huvudet, så har jag några ledstjärnor för min augeiasstädning: 

• Att mina elever ska kunna läsa de olika typer av texter de möter i och utanför skolans värld, med förmåga att läsa mellan raderna och att själva ha makt att konstruera dessa texter. 
• Att eleverna ska kunna lära sig förstå de språkliga och kulturella mönster de möter och kunna ta ställning till dem. 
• Att eleverna ska förstå bakgrunden till att de befinner sig i Hässelby, Sverige idag och att den värld de nu lever i är en värld där de har mycket att tillföra i mötet med andra. 
• Att eleverna ska kunna uttrycka sig, formulera sig och ha ord och uttryckssätt som låter dem förstå och utforska omvärlden. 
• Att eleverna kan förhålla sig självständigt till media, till kommersiellt dravel om att de måste ha den ena eller andra märkesmobilen eller prylen. 
• Att eleverna ska förstå att vi lever i en global by, där minsta konsumenthandling påverkar arbetsförhållanden och ekologi i andra delar av världen som vi är direkt förbundna med: Kina, Afghanistan, USA, London…

Så här ödesmättad brukar inte terminsplanering kännas (ska jag vara ärlig brukar den väl inte ens sträcka sig längre än till oktober…). Men i en tid där ordet kris närmast blivit en beskrivning av normaltillståndet i världen, känns det som att göra det rätta.