Fria fantasier, stödjande strukturer - och ett galet får

Efter att inledningsvis ha hållit mig ganska hårt i Britt Johanssons bok Låt språket bära, konstruerade jag, mig själv ovetandes, en variant av den strukturen för den narrativa genren, som den beskrivs i boken. Det bekräftar förstås bara en truism, att ens undervisning är bra om den är läroboksstödd och dålig om den är läroboksstyrd (och att “lärobok” egentligen kan bytas ut mot vilken annan lärresurs som helst). 

Den narrativa genren i Låt språket bära följer mallen Rubrik, Orientering, Komplikation, Lösning, Evalueringssteg och Coda. Komplikation och Lösning kanske talar väl för sig själva, även Rubrik (vilket är nog så viktigt, det får eleven att lyckas på en gång när han eller hon ska följa mallen för att konstruera en berättelse). 

Jag ska försöka förklara hur jag jobbat med min variant av den narrativa strukturen, men först en brasklapp: Den som tycker det är olustigt med mallar, för att de på något sätt skulle hämma elevernas kreativitet bör sluta läsa här. Eller egentligen gärna fortsätta, eftersom strukturerade mallar i själva verket är ett förträffligt sätt att frigöra just kreativitet. 

De andra delarna i strukturen Orientering, Evalueringssteg och Coda kan översättas som i tur och ordning etablering av plats och personer, personernas tankar om komplikationen och en avrundning av berättelsen (eventuellt innehållande en sensmoral). Dessa delar kom alltså inte till användning och de hade nog inte heller hjälpt elevernas story-skapande.

Jag har nu inte gått in på satsnivå i den funktionella grammatiken, dvs. hur eleverna med metaspråk konstruerar satser för att återge karaktärer, tankar och händelseförlopp. Mina elever har arbetat med ett projekt kallat Stockholmsdeckaren, där de skulle göra en multimediaberättelse, i programmet PhotoStory, på temat detektivhistoria i stockholmsmiljö. 

PhotoStory ser i redigeringsläget ut lite som sådana storyboard som brukar ligga till grund för filmer efter att de passerat manusstadiet och scenerna ska åskådliggöras. Det är också ett bra sätt att arbeta med dramaturgi och min avsikt var att konstruera en “storyboardsliknande” struktur, enligt Britt Johanssons modell, som eleverna kunde följa. Jag hade dock vid tillfället lånat ut Låt språket bära till min vfu-kandidat så strukturen gjorde jag från minnet, vilket (som tur var) svek mig…

Min egen struktur, som finns sammanfattad i en storymall, blev i stället så här: 

1. Rubrik - bildberättelsens titel
2. Orientering - en beskrivning av plats, tid och huvudpersoner
3. Komplikation - något “farligt” som händer, ett problem som måste lösas
4. Händelser - vad som händer med huvudpersonerna medan de försöker lösa problemet
5. Upplösning - problemet får en lösning eller försvinner på något annat sätt
6. Avslutning - vad som händer efter att problemet blivit löst

Den här strukturen visade sig fungera mycket bra. Den är mycket tydlig och genomgående i berättelser och filmer av olika slag. Vi läste t.ex. Bockarna Bruse tillsammans och tittade sedan på hur den är uppbyggd samt såg ett fartfyllt avsnitt av Fåret Shaun där strukturen är tydlig. (ladda gärna ned bildspelet här nedan). 

Just Fåret Shaun har jag återanvänt i ett avsnitt där fåren försöker lura bort bonden och hunden från poolen en stekhet sommardag. Här fick eleverna, efter att vi tittat på avsnittet, en tom mall och de olika delarna i strukturen för detta avsnitt utklippta och blandade huller om buller. Uppgiften var att sätta delarna i ordning i mallen. Det gav en bra förståelse hos eleverna varför vissa saker måste komma före andra (t.ex. komplikation före händelser) och att vissa saker som händer skulle kunna ske i annan ordning utan att berättelsen blir obegriplig. 

Fåret Shaun är mycket tacksam att arbeta med om man vill fokusera på handlingen, särskilt med andraspråkselever. Berättelserna innehåller ingen dialog och eleverna tycker att handlingen (som är mycket effektivt framställd) är hejdlöst rolig…

Under arbetet med Stockholmsdeckaren använde jag mallen för att tillsammans med eleverna konstruera en liten kriminalhistoria, där vi flyttade post-it-lappar hit och dit i mallen för att få fram berättelsen. Jag har också gjort berättelsebloggar åt eleverna som följer mallen, för att hjälpa dem strukturera berättelsen. Jag tror på att jobba in en struktur genom upprepade övningar. Som jag var inne på ovan frigör det kreativ energi för eleverna att inte behöva tänka ut själva ramen för var de ska börja och sluta (som bekant brukar elevberättelser börja på ett maplacerat “Det var en gång”-sätt och sluta i att allt var en dröm).

Själva strukturen kan dock varieras när man behöver utveckla berättelserna. Jag skulle vilja se det som att man jobbar i gradvis vidgande cirklar.

Med figuren vill jag visa hur jag tänker, dvs. att man börjar i grundstrukturen och sedan rör sig vidare genom modellen och gradvis tar in en aspekt i taget. Aspekterna kan vara att konstruera karaktärer som själva kan föra handlingen framåt i vissa lägen (se denna övning om hur man skapar karaktärer), att göra händelserna gradvis mer och mer spännande, att börja mitt i handlingen (dvs. presentera komplikationen före orienteringen) eller att arbeta med återblickar (hoppa över en händelse och återberätta den senare i berättelsen).

I vilken ordning man tar in aspekterna är givetvis egalt, men jag tror på att bara “släppa på” en i taget och dessutom att i samband med varje ny aspekt öva den föregående. Det betyder alltså att man konsturerar nya narrativer, som innehåller de föregående aspekterna, men det behöver inte göras i form av en skriven berättelse, det kan också vara övningar där eleverna dramatiserar, konstrurear ett eget spel, eller gör en film. Eleverna kan också öva att se grundstrukturen och andra aspekter i högläsningsboken, eller i böcker de läser själva.

Jag är glad att jag hittade ett eget sätt att förhålla mig till den narrativa genrens struktur. Hade jag inte gjort det är det risk för att genrens struktur skulle blvit vad strukturer inte ska bli, något man tvångsmässigt måste följa. När byggnadsställningarna inte behövs ska de genast rivas. Men för de flesta elever behövs dessa byggnadsställningar mycket längre, och mycket högre upp i åldrarna, än vi vanligtvis tänker oss.

Berättelsestruktur #genrepedagogik View more presentations from Björn Kindenberg