Skype i katedern

Med anledning av den pågående debatten om katederundervisning (#merkateder på Twitter) vill jag först bara säga att jag själv vurmar för aktiv dialog i helklass och tydligt läraransvar i undervisningen och att jag därför har lite svårt att lämna katedern. Så även idag när jag vabbar, mitt i genomgången av två mycket komplicerade moment (positionssystemet i matematik, samt om vi ska ha fiskdamm eller inte på den kommande klassfesten :)

Då jag nu har förmånen att ha en aktiv och orädd vfu-student, så bestämde jag mig i morse för att testa en lektion via skype. Med vfu-studentens benägna och oumbärliga hjälp riggades webbkamera, skype och storbild medan eleverna inledningsvis läste i bänkböckerna. Efter obligatoriska tekniska olägenheter innan ljud- och bildingångar var lokaliserade, kunde jag, lite lätt orwellskt, framträda inför klassen. 

Från min ände såg det ut som klassen visar (för tankarna Är du lönsam, lille vän, eller hur? :) med vfu-studenten som kameraman. 

Bilden är tagen mitt under en diskussion om den kommande klassfesten. Det gick bra att hålla diskussionen och jag kunde vid behov tysta ned klassen, men utan vfu-studentens närvaro hade det nog inte gått lika bra. Studenten fick också vid behov återupprepa vad som sagts. Men i stort sett inga problem, det blev på sätt och vis lättare för eleverna att förstå vikten av turordning, räcka upp handen och inte prata i mun på varandra (vilket skulle gjort det omöjligt för mig att höra något alls). 

Efter att vi avhandlat klassfestplaneringen gick vi vidare till positionssystemet. En elev fick komma fram till tavlan och kameran riktades dit (funktionen Dela skärm orsakade så stora problem att Skype kraschade…). 

Eleven på bilden fick skriva ett valfritt tresiffrigt tal (han skrev 387) och sedan uppgiften att bilda det största tresiffriga tal han kunde med dessa siffror. Detta orsakade vissa problem (skillnaden mellan siffra och tal är, för att prata i variationsteoretiska termer, en kritisk aspekt för full förståelse av positionssystemet, jämfört med den gängse förståelsen där tal lärs in ungefär som “talbilder”). 

I och med att det blev mycket att förklara tröttnade många i klassen och efter att jag instruerat om att använda siffrorna i ordningen 8,7,3 och en kort diskussion om platsvärde, fick vi åter rikta kameran ut i helklass, för att reda ut detta med siffror. 

Här inträffade faktiskt ett småmagiskt pedagogiskt tillfälle att åskådliggöra det för eleverna mycket svårbegripliga faktum att siffror bara är representationer, som får sitt värde av samhälleliga överenskommelser (t.ex. överenskommelsen att två små ringar ovanpå varandra står för “antalet åtta”). En elev kom ihåg från gårdagens genomgång att siffror bara är tecken och att systemet, för att det ska fungera, bygger på att alla (i skolan eller på annat sätt) lär sig vad de olika siffrorna betyder. 

Detta kunde jag åskådliggöra genom mina barn, tre och fem år gamla. Jag ritade siffran 8 på ett papper, höll upp det mot kameran för eleverna och frågade sedan inför kameran min yngsta vad det här var för siffra. “Jag vet inte”, svarade hon näpet, som på beställning… Därefter fick femåringen komma fram till kameran och hon svarade (efter att mycket tydliggörande lagt pannan i grubblande veck): “Det är åtta”. Kanske ser jag det jag vill, men jag tyckte mig se att klassrummet blev lite ljusare över insikten att siffror för oss människor är tecken, som får sina värden (t.ex. platsvärden) av vad vi bestämmer oss för att de ska vara värda…

Sammanfattningsvis om Skype i katedern kan jag säga att det var en positiv erfarenhet som dock kräver assisterande vuxennärvaro, åtminstone när barnen är så små som mina. Det är alltså inget sätt att ersätta en lärare och tekniken är trots allt lite stapplig. Min nästa expedition ut i skype-pedagogiken blir nog med mig själv i katedern och en “gäst från verkligheten” på storbilds-TV:n. Känns tryggast så :)