Kan du potatis?

“Jag tycker att alla elever bör kunna potatis”. En replik ur I väntan på Godot? Nej, men i morgon är det studiedag och vi ska diskutera kursplaner och kunskapskrav i  Lgr11. Utan tvekan kommer denna replik då att fällas, men formulerad som “Jag tycker att alla elever bör kunna franska revolutionen”, “Jag tycker att alla elever bör kunna ordklasser”, eller “Jag tycker att alla elever bör kunna addition”.

I skolans värld är en endimensionell syn på kunskap förhärskande, en syn där man “kan medeltiden”, “jobbar med årstiderna” eller “håller på med addition”. Bara i skolan kan man upprätthålla illusionen av dessa oavlåtliga aktiviteter som “kunskap”. Aktiviteter där man räknar i matteboken, bygger vikingasköldar, samlar löv och målar färgglada dinosaurier, men mycket sällan ställer sig frågan vilken typ av kunnande eleverna ska öva.

Kunskap är en förmåga att urskilja omvärlden på ett givet sätt. Man kan ha djupare kunskap kring ett fenomen, genom att vara medveten om olika sätt att urskilja det och kunna göra en avvägd bedömning av när en viss kvalitet är att föredra.

Vad innebär det att kunna franska revolutionen? Att “kunna franska revolutionen” är inte möjligt, om man inte först har klart för sig vad man menar med ”att kunna”. Vilka förmågor är det du vill att eleven ska besitta i förhållande till detta stoff. Av Bo Sundblad fick jag en gång frågan hur jag tänkte kring vad som är ett godkänt mått av kunskap i SO. Jag svarade obetänksamt att det är att “till exempel kunna franska revolutionen”. Bo Sundblad spände ögonen i mig och frågade “Och vad menar du med ‘kunna’?”. Den frågan har jag burit med mig sedan dess och jag törs nog säga att det är den fråga som haft enskilt störst betydelse för utvecklingen av min undervisning.

I morgon kommer jag få all anledning att ställa mig (och andra) frågan igen. De nya kursplanernas kunskapskrav spetsar dessutom till frågeställningen. Genom uppdelningen i centralt innehåll, som anger stoff, och kunskapskrav, som listar förmågor, så har man synliggjort att stoff kan urskiljas på kvalitativt skilda sätt.

Kursplaneformuleringarna för oss upp till en bergstopp, men lämnar oss nära två avgrunder. Den ena avgrunden består i risken att betygssteg E uppfattas som den nivå av kunskap som man garanterar varje elev att nå. Om betygssteg A, eller än värre ämneskursplanens syftesformulering, hamnar i skymundan kommer ämnesundervisningen snabbt att urholkas till att handla om att “säkra E för alla elever” genom enkla texter och förenklade uppgifter.

Den andra avgrunden består i det kvantifierande otyget att se betygsnivåerna som en hierarki där man “för att få A ska kunna det som står under B till E + lite till”. I skolan finns alltid en oroväckande tendens till att göra om alla former av beskrivningar av kunskap, elever och lärande till någon sorts trappa. Säger du att kunskap kan beskrivas i olika former, t.ex. fakta, färdigheter, förståelse och förtrogenhet, så kan du se nästan se hur lärare för sin inre syn ordnar detta i en trappa i fyra steg, där man börjar på faktasteget. Det är en yrkesskada, men ett faktum: risken är att om du lämnar ett lärararbetslag med en powerpoint, så kommer de inom kort ha ordnat samtliga punkter i bildspelets samtliga punktlistor i snygga hierarkier och bestämt i vilken årskurs man ska jobba med vilken punkt…

Bo Sundblads läsutvecklingsschema LUS har av denna anledning missuppfattats på många skolor, min egen inget undantag. LUS är i första hand ett instrument för observation och för att göra en bedömning av elevernas läsutveckling. Det är inte schemat som är utvecklingen, dvs. man kan inte sätta upp som mål att eleverna ”ska läsa stapplande” (punkt 11), det är en iakttagelse av ett tecken på läsutveckling, målet är den fullt utvecklade läsförståelse.

På motsvarande sätt är ämnesbeskrivningarnas syftesdel och centrala innehåll i kombination med kriterierna för betygssteg A det som måste vara vägledande för mig, när jag som lärare planerar undervisningen (utifrån mina elevers förutsättningar). Det är den djupaste förståelsen som måste vara vägledande för lärandet.

Så vad blir det imorgon? Ska eleverna ”kunna potatis”, eller kommer vi att ta oss vidare till djupare förståelse? Eller kommer vi fastna halvvägs i ”eleverna bör känna till att det finns en växt som heter potatis”?

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot morgondagen. En sak är i alla fall säker: den enda möjlighet vi har att komma till ökad klarhet (vilket givetvis gäller även mig själv i lika hög grad som mina kollegor) är genom gemensamma diskussioner. Och gemensamma diskussioner är just den stora bristvaran i skolan, om än inte just i morgon…