En vettig läxa

Spelling Star Wars

Idag hade vi ämneskonferens i SO och kom in på ämnet läxor. En rundfrågning visade att samtliga, med något undantag, var motståndare till läxor, åtminstone i just SO-ämnen. Däremot sågs det som mer motiverat i exempelvis svenska, med regelbundna läsläxor. 

Jag tycker det var intressant att vi som SO-lärare var så överens om att läxor, i allmänhet, inte tillförde ämnet så mycket. Säkert lika överens som en grupp språklärare skulle vara om att läxor är en absolut nödvändig förutsättning för kunskapsinhämtning i deras ämne. 

Jag har tidigare skrivit om läxor och då, liksom andra, varit inne på att man måste se till läxornas innehåll än till deras regelbundenhet.  

En sådan innehållsdiskussion hade vi också i gruppen och vi kom dithän i diskussionen att vi inte var emot “vettiga läxor”, men att det är mindre sällan än man skulle önska som sådana ges i skolan. 

Vad skulle då en vettig läxa vara? 

Jag tänker nog så här: En läxa som ges för att repetera begrepp som behöver befästas, kan vara en vettig läxa. Under förutsättning då att den föregåtts av att man i undervisningen fyllt begreppen med innehåll. Om detta gjorts kan en SO-läxa likna ett “glosförhör”, till exempel genom att eleverna ska träna för att kunna sätta in ett antal geografibegrepp i ett sammanhang, till exempel i en mening. 

En annan typ av vettig läxa, som jag ser det, kan till exempel vara att öva in viktiga länder och städer i Europa. Viss grundläggande kartkunskap måste automatiseras, man bör inte i årskurs 7 sväva i ovisshet om var Storbritannien ligger. Men det känns bortkastat att sitta och nöta detta under lektionstid, särskilt om alla ska invänta varandra. En sådan typ av läxa tappar dock snabbt i “vettighet” om den ges för ofta, säg mer än ett par, tre gånger per termin. 

En vettig läxa, för den mer ambitiöse läraren, är ju också att ge en flippad lektionsgenomgång i läxa, vilket nog ger utrymme för mer givande ordentliga lärargenomgångar. Jag ska villigt erkänna att jag inte lyckats ge mig själv den tid som planering och förberedelser av flippade genomgångar kräver. Jag är också lite rädd för att binda mig för mycket vid ett arbetssätt. Men om jag under en period skulle lyckas åstadkomma ett flippat klassrum (vilket jag hoppas jag gör), så kommer ju läxor per definition vara en del av detta arbetssätt. 

En annan typ av “vettig läxa” skulle kunna vara en sådan där eleverna åstadkommer en “kollektiv kunskapsbank”, till exempel att som hemuppgift under veckan notera tre lagbrott som de läser om, hör talas om eller kanske rentav bevittnar. En sådan hemuppgift skulle förstås inte kräva ett “läxförhör”, utan att man gemensamt listar de lagöverträdelser eleverna uppmärksammat, för att utifrån dessa gå vidare till en genomgång av lag och rätt. 

En mindre vettig form av läxa är den där eleverna får i uppgift att läsa sidor i boken, som de inte hunnit jobba med under lektionen. Jag tror att den typen av läxa ges för att eleverna behöver “repetera” eller “sitta i lugn och ro”. Men som Monica Reichenberg skriver i sin mycket läsvärda bok “Vägar till läsförståelse”, så ger denna typ av läsning ganska liten utdelning i ökad läsförståelse (sidan 63). . 

Tyst läsning fungerar inte för barn som inte redan utvecklat goda läsförståelsestrategier. Däremot är det bra att läsa tyst i en egen vald bok en stund varje dag för att automatisera sin avkodning.

Avkodning är i sig viktigt, inte minst för många elever med svenska som andraspråk. Om man som SO-lärare kan nöja sig med den indirekta effekt som läsläxan i så fall ger, att den för eleverna ett litet, men viktigt myrsteg närmare ökat läsflyt, så kan det ju vara en “vettig läxa”.

Man kan fråga sig om det inte för de elever som utvecklat läsförståelsestrategier skulle vara motiverat med en läsläxa med instuderingsfrågor. Det skulle det nog kunna vara. Men man måste ju då väga den tid det tar att följa upp/rätta/ge feedback på läxor till redan självgående elever, mot den tid man kan lägga på att förbereda en lektion som kan utmana även dessa ämnesstarka elever. Bättre är väl att elever med redan fungerande läsförståelsestrategier läser fritt valda texter på sin fritid, utan att läraren lägger sig i?

En variant av läxa, som jag fick ett uppslag till men inte prövat, och som kanske skulle kunna användas för att individualisera undervisningen, kan vara att ge eleverna en lucktext kring ämnesområdet. Viktiga ämnesspecifika ord och begrepp har man i förväg tagit bort från texten och satt i en särskild spalt, vid sidan av texten. 

Jag föreställer mig att man ger en sådan text i uppgift till eleverna i lektionens början. Ge eleverna den tid det skulle ta för en normal- till högpresterande elev att bli klar med uppgiften och avbryt övningen efter denna tid och samla in texterna. Vid lektionens slut kan de elever som inte är klara med uppgiften få den i läxa till kommande lektion.

På det viset skulle alltså de som behöver mer tid få mer av detta, i form av läxtid, utan att ockupera lektionstiden med det som andra elever redan klarat av. Viktigt är förstås att denna uppgift innehåller så pass grundläggande begreppsanvändning att eleverna faktiskt kan göra klart den på egen hand, kanske genom att en förklaring av begreppen bifogas uppgiften. 

Kommen så här långt i mitt resonemang, vill jag poängtera att jag trots allt principiellt är läxmotståndare i SO-ämnena, med undantag för vad jag, i brist på bättre, kallat “vettiga läxor”. Men viktigt att komma ihåg, även de vettiga (enkla, begreppsbefästande eller klassgemensamt inriktade) SO-läxorna förlorar snabbt i värde om de börjar ges regelbundet och återkommande. Då ges läxan snart bara för sin egen skull eller, vilket är värre, för föräldrarnas skull.  

Foto: Spelling Star Wars av Kristina Alexanderson

  1. versav reblogged this from bjornkindenberg and added:
    Bra funderingar kring att ge vettiga läxor.