Andraspråksförbistring

I det sällsynt oinitierade P1-inslaget Svenskfödda barn läser svenska som andraspråk beskriver en (utlandsfödd) mamma hur hennes (svenskfödde) son “tvingas” läsa SVA. Redaktionen följer upp med att konstatera att “42,9% av alla elever som läser svenska som andraspråk är födda i Sverige”, som om detta skulle vara något särskilt sensationellt faktum. Det pratas också okunnigt om att elever i svenska skolor regelmässigt testas “av specialpedagoger” inför läsårets start för att avgöra om de ska ha svenska som andraspråk eller ej. Ett påstående som den som vet hur usel svensk skola är på just kartläggning av språkutveckling bara kan fnysa åt.

Bloggen Ny i svenska skolan har tidigare tagit upp frågan om SVA-ämnets legitimitet, en fråga som jag i min klass dagligen konfronteras med och som egentligen är frågan “vad är svenska som andraspråk?”.

Andraspråk är det språk man lär sig efter att man helt eller delvis tillägnat sig sitt förstaspråk (modersmål), enligt NE:s definition. Förstaspråk är det språk man börjar lära sig i tidig ålder, det vill säga vanligen som spädbarn genom sina föräldrar. Det har alltså inte att göra med om man är född i ett visst land eller inte. Tillbringar man spädbarnsåren i en enspråkig miljö (som inte är svenskspråkig) så kommer man helt enkelt inte ha svenska som modersmål. 

Sådan är situationen för många elever i min klass och för många elever i Sverige. Man skulle om man ville kunna vända på det: hur många elever i svensk skola läser egentligen Svenska (som modersmål), trots att svenska egentligen är deras andraspråk?

P1:s reportrar understöder tyvärr mammans uppfattning att svenska som andraspråk är “nybörjarsvenska”, vilket bär på uppfattningen att barnen stängs in i ett rum och tränar “JAG-HETER-MUHAMMED!-VAD-HETER-DU?” i kör. 

Naturligtvis bottnar det i en naiv överföringsmetafor för lärande, för övrigt den metafor som dominerar hela den svenska skoldiskursen och som bygger på föreställningen att kunskap är något man får i sig, ungefär som när någon ställer en burk sylt på en hylla i skafferiet. Antingen “kan man svenska” eller så kan man det inte, är man nybörjare kan man skickas på en kurs (Sv2/SVA/SAS/SFI eller någon annan kursbeteckning för samma sak) och därefter är syltburken på plats. 

Är man född i Sverige ska man inte knuffas in i skafferiet, man har ju redan sin syltburk placerad på hyllan och ska så klart läsa svenska med “alla andra”. 

Språk i verkligheten fungerar naturligtvis inte enlighet med denna fördummande metafor, utan som ett komplext kommunikativt kontinuum där förmåga att förstå och göra sig förstådd utvecklas i flera dimensioner i samspel med individer och språkliga normer. 

Denna möjlighet till samspelande, sammansatt och uttrycksfull kommunikation är naturligtvis målet för all språkundervisning, för att inte säga all undervisning, och i högsta grad så för både svenska och svenska som andraspråk.

I artikeln Om de nya kursplanerna i Lisetten framkastar Nils Larsson vid Rinkebyskolan idén att man kanske skulle ha två kursplaner i SVA, en för de som inte är bekanta med vare sig orden eller grammatiken i svenska språket (nybörjarsvenska) och en för de som tillägnat sig svenska enligt de principer som generellt gäller för inlärare av andraspråk. 

Det skulle nog kunna finnas en pedagogisk poäng med att utmönstra nybörjarsvenska från SVA-ämnet. Det skulle då bli tydligare att svenska som andraspråk handlar om tillägnandet av ett språk under andra betingelser än de som gäller när en förstaspråkssvensktalande elev läser svenska. 

Men vad skiljer då betingelserna åt? Det är inte en fråga jag tror mig om att kunna ge ett definitivt svar på, efter ett par, tre terminers undervisning i övervägande andraspråklig miljö, men med ett urval exempel vill jag visa hur jag tagit till mig av den litteratur jag läst och de erfarenheter jag gjort: Svenska som andraspråk tillägnar sig eleverna med en redan given grammatisk struktur - som inte är den svenska! - så att säga hårdintegrerad i hjärnbarken. 

Det får många praktiska konsekvenser, den mest uppenbara kanske är det sena automatiserandet av omvänd ordföljd vid topikaliserade satser, det vill säga “Igår kom jag” och inte “Igår jag kom”. Också svårigheterna med att forma vokalerna U och Y är förstås uppenbara. 

En iakttagelse jag gjort, men (ännu inte) läst mig till är att medan läsförståelsen (ord i ett sammanhang) kan vara mycket hög, så kan ordförståelsen (orden utan givet sammanhang) vara mycket låg hos en och samma elev med svenska som andraspråk.

En annan förmåga andraspråkselever har större behov att utveckla än infött svensktalande är att se ords sammansättning (att be-tala och be-skriva följer samma uppdelningsprincip och inte ska utläsas exempelvis bet-ala och besk-riva). Även arbetet med att uppmärksamma principer för olika språkliga genrer och få hjälp med att knäcka koden för dessa, är mycket viktig. 

Mina exempel är ingen uttömmande beskrivning av skillnaderna mellan utveckling i svenska som modersmål och svenska som andraspråk. Men jag har försökt visa på skillnader som kan bli tydliga när man ska lära sig ett språk, med ett redan tidigare inlärt språk “i bakhuvudet”. Vilka konsekvenserna i undervisningsvardagen blir (där du som lärare kanske måste reflektera över om ordet “kungöra” kommer uppfattas som “meddela”, “göra någon till kung”, eller kanske rentav “kungens öra”) tillhör det löpande band av mikrobeslut som en skoldag innebär.

Ingen enskild del av vad jag räknat upp är någon mirakelkur som sätter syltburken på plats. Eleverna bör inte isoleras och nöta in grammatiska regler, vokaler, sammansättningsord eller textgenrer, för att därefter släppas ut i den riktiga undervisningen. 

Snarare bör svenska som andraspråk ses som ett fenomen som ger den undervisande läraren insikt i elevernas språkliga förutsättningar och kompetens och förmåga att forma sin undervisning utifrån dessa förutsättningar. 

Bör då svenska som andraspråk vara ett eget skolämne? Det jag skrivit här ska inte ses som en plädering för detta. Även om jag är missnöjd med att P1:s reportrar inte kunnat läsa in sig på fenomenet svenska som andraspråk, så hittar de ändå ett korn: den viktiga frågan om det inte i praktiken blir mer segregerande än integrerande med ett SVA-ämne. 

Det är en farhåga jag delar och i linje med det jag skrivit ovan, så leder “SVA-grupper” ofta till att syltburksmetaforen vidmakthålls i svensk skola (lärare är tyvärr inte heller immuna mot förmedlingspedagogikens beskrivning av kunskap). SVA-grupper, i de fall sådana görs, löper stor risk att bli en uppsamlingsplats för allmänt svagpresterande elever, vilket förstärker uppfattningen att dessa elever (SVA-elever) har en språklig brist (som inte andra har) som måste avhjälpas för att få dem att fungera i reguljär undervisning. 

Att andraspråksinlärning följer andra principer än modersmålsinlärning leder inte med logisk nödvändighet till att det måste finnas två svenskspråksutvecklande ämnen. Man kan lika gärna argumentera för, som pedagogikforskaren Lena Fridlund gör i radioinslaget, att läraren bör ha den kompetens och beredskap som krävs för att undervisa svenskspråkligt främjande, både för de elever som har det som modersmål och de som har det som andraspråk. 

Den avgörande frågan är förstås: Har Sveriges lärare detta idag? Och en smärtsam följdfråga: om ämnet avskaffas, kommer de erfarenheter - som andraspråkundervisande lärare trots allt gjort de senaste åren - att tillvaratas? Eller kommer den kunskap insikter, forskning och erfarenhet gjort i så fall förskingras?