Vad har man för nytta av grammatik?

Efter att ha läst Britt Johanssons och Anniqa Sandell Rings fullmatade metodikhandbok i genrepedagogik Låt språket bära, så känner jag mig både upprymd och nedstämd. Nedstämd eftersom jag önskar att insikterna jag fått av boken hade kommit till mig tidigare och upprymd av den motsatta anledningen: att jag nu kan börja utveckla min undervisning konkret och konstruktivt för elever med svenska som andra språk. Samtidigt är jag också nedstämd över det döda tragglandet av grammatik som verkar försiggå på många skolor. Mer om detta senare, men först en lååång utläggning…

Ett försök till kort förklaring av vad genrepedagogik är: modellen bygger till viss del på Vygotskijs lärandeperspektiv, med mycket stöttning för att lyfta eleverna till den nivå de kan utföra med lärarens handledning. Men framförallt utgår modellen rent praktiskt från så kallad funktionell grammatik, en grammatik som syftar till att dekonstruera olika typer av “skoltexter” för att hjälpa eleverna att på egen hand konstruera dessa texter (ber om ursäkt till er som ramlat in på min tumblr via facebook och kanske inte förväntade er en föreläsning i lingvistik, sluta läsa, det blir inte mindre teoretiskt nu…).

I praktiken innebär det att man t.ex. tittar på de i skolan vanligt förekommande typerna av textproduktion i stil med “Brevet om mig”, “Mitt sommarlov”, “Personligt brev till en anställningsintervju” etc och ser på dess beståndsdelar. En sådan typ av text kallas i litteraturen för en personligt återgivande genre och bör börja med en inledning som sätter in läsaren i brevets syfte, vilket (i genrepedagogiska termer) kallas för en “orientering”. Genren utmärks av att dess deltagare (jag kursiverar alla fackuttryck) är jag, vi eller möjligen “klassen” (om man t.ex. skriver veckobrev), att texten är väl försedd med aktionsprocesser och mentala processer, som talar om vad någon gör och tycker (om det han/hon gör), samt att den innehåller många evaluerande ord (t.ex. “fantastiskt roligt”, “tråkig”). Textens struktur är att orienteringen följs av en serie beskrivna och evaluerade händelser och avslutas med en sammanfattning, helst också evaluerande. 

Man lyfter alltså fram grammatiska särdrag i texter av typen “Mitt sommarlov” och andra typer av särdrag för andra typer av texter, t.ex. när eleverna skriver sagor. Den genre jag närmast står i begrepp att ge mig i kast med är den så kallade sekventiella förklaringen, när eleverna ska skriva en text om människokroppen. Sådana texter innehåller som grammatiska särdrag bland annat många nominalgrupper och inbäddade satser. 

Jag har länge dröjt med att introducera de här begreppen för eleverna, eftersom de känts för teoretiska. Nu, efter att ha läst boken, förstår jag äntligen att de inte är teoretiska, utan högst funktionella och konkreta verktyg för att bygga en text. Jag önskar jag nått insikt tidigare, men jag får väl vara glad att jag kommit till insikt nu…

Något som däremot är abstrakt är att lära in verb, substantiv och adjektiv, på det sätt det vanligen görs i skolsammanhang. Vi kan alla förstå allmänbildningsmotivet för att lära eleverna dessa begrepp, gå in på lektion.se och sök på grammatik, så hittar du en uppsjö genomgångar och färdiga prov på området. Men vilken praktisk nytta har elever av dessa kunskaper?

Det vanligaste svaret är att eleverna har nytta av denna begreppsapparat när de ska läsa främmande språk. Men grammatiken är väldigt olika i olika språk, de minsta gemensamma nämnarna (ur elevsynpunkt) inskränker sig i stort sett till ordklasser som verb, adjektiv och substantiv. 

Visserligen kan vi med grammatiken hjälpa elever att utveckla språket i en uppsats, genom att säga att de bör tänka på att använda fler adjektiv. Men det är ett trubbigt sätt att utveckla en uppsats, det är inte alla sorters adjektiv som passar i sammanhanget och det kan lätt bli patetiskt om adjektiven staplas på varandra. Den funktionella grammatiken däremot syftar till att lyfta fram olika typer av grammatik för olika genrer (genrespecifik pedagogik). Den stora fördelen är att det ger eleverna en konkret utgångspunkt för att förbättra den typ av text de vill producera (t.ex. genom att sätta som mål att lära sig göra en orientering i sina personliga brev). 

Jag säger inte att man inte ska introducera “traditionella” grammatikbegrepp i svenskundervisningen, men jag tror faktiskt att det är bättre om de presenteras efter de genrepedagogiska grammatikorden. Den genrepedagogiska begreppsapparaten för grammatik ger eleverna praktiskt användbara verktyg. Traditionell grammatik blir för det mesta utantilläxor, eftersom de saknar praktisk nytta. Med genrepedagogikens grammatik kan eleverna se en nytta med grammatik, som gör att de också kan se nyttan på lång sikt av traditionell grammatik.

Min genrepedagogiska gärning är ännu i sin linda och den kräver mycket tålamod och kreativitet (varav jag bara tilldelats det ena…). Men en upplyftande sak i arbetet: att plugga (traditionell) grammatik utvecklar inte språket, det inbjuder till missriktad memorering av innehållslösa regler och dessutom (rys…) finns det inget annat sätt att “mäta” den grammatiska kunskapen än substantiv-läxor och prov i ordklasser…