Öppna lärresurser och inlåsta lärare

Igår deltog jag i en paneldebatt på Skolforum om öppna digitala lärresurser. Det blev, i mitt tycke, ett konstruktivt samtal om villkoren för att användandet av OER (Open Educational Resources, som det heter i jargongen). 

OER kan definieras mycket brett, vilket gjordes i debatten, som i princip vad som helst som du hittar på internet och som kan användas för att förstärka lärande. Jag tycker samtalet bottnade i ganska realistiska förutsättningar, både de positiva och de mer negativa. Till de senare räknar jag det som jag ser som det största hindret för ökad användning av OER i skolan, lärarnas trängda arbetstidssituation. 

Visst görs det sakteliga framsteg i den digitala lärresursanvändningen i skolan, men mer av lycklig tillfällighet och små språng styrda av serendipitet, mer än målmedvetet byggande av lärande organisationer. För att uttrycka det lite klarare: när jag för ett par år sedan arbetade som IT-pedagog hade jag tid i överflöd för att utforska digitala lärresurser. Nu när jag (åter) är lärare är jag smärtsamt medveten om att varje användning av digitala resurser har en kostnad i form av tidsödande IT-administration, en kostnad som jag måste ta med när jag uppskattar den förväntade pedagogiska effekten. 

I undervisningsvardagen betyder det att jag ofta måste prioritera hårt: jag har inte tid att chansa på att en OER fungerar bättre än en pålitlig klassuppsättning tryckta läromedel. Särskilt inte om läromedlen i fråga har en genomtänkt språklig framställningsform som presenterar innehållet på ett pedagogiskt sätt. 

Jag tror att vi alla är överens om att det inte råder brist på (potentiella) digitala lärresurser på internet. Däremot tycks många tro att en allmän teknikfientlighet grasserar i lärarkåren. Själv uppfattar jag inte detta som ett problem, eller om så vore ett mycket perifert sådant. Jag törs hävda att lärare, med några marginella undantag, är bättre än den genomsnittlige eleven på såväl ordbehandling, som fil- och e-posthantering. 

De kunskapsluckor för funktionell datorhantering som (faktiskt) finns i lärarkåren är inte mer oöverkomliga än att man vid behov kan fylla dem med programmens hjälpavsnitt, en fråga till en kollega, eller en workshop på skolan. Som upplyftande exempel kan jag vittna om dagens ämnesdiskussion (NO) kring Lgr11, där en använde en Prezi och dessutom presenterade ett grafiskt spindeldiagram konstruerat i Excel, som återgav elevens utveckling i ett naturvetenskapligt arbetssätt. Kollegor, såväl gammal som ung, ville genast sätta sig in i dessa verktyg för presentation och raskt bokades en genomgång till nästa ämneskonferens. 

Så jag är inte orolig för viljan eller kompetensen för kollegorna. Jag är mer bekymrad över det faktum att nästa ämneskonferens i NO sker i januari. Så förtvivlat mycket låser lärarnas tid i skolan och håller tillbaka dess utveckling mot lärande organisation (även om det så klart står varje enskild lärare fritt fram att som individ kompetensutveckla sig efter behag, men på det viset skiljer sig ju inte skolan från vilken annan organisation som helst).

I nästa steg behöver vi förstås bli bättre på att tala om lärande och de digitala lärresursernas styrkor och begränsningar. Gårdagens panelsamtal kändes som ett steg mot ett sådant samtal. För nu nöjer jag mig med att citera den alltid nyktert och sakligt resonerande Larry Cuban för att sammanfatta teknikens roll i pedagogiken.

Computers are great for helping people learn what they want to learn. They’renot particularly good at getting someone to learn something they do not want to learn. For that, you need very skilled people (teachers and tutors) who can build relationships, use that to generate order and effort from kids, and then turn that effort into learning.